Literatur
Henrik Pontoppidan: Spögelser. Köbenhavn 1888.
De s.k. "guvernantromanerna" äro af mångahanda slag. Man kan ju tänka sig en rätt läsvärd skildring, framställande en ung qvinna, som tidigt måste söka sin utkomst genom att undervisa barn eller vara sällskapsdam i någon familj och som under lifvets erfarenheter utvecklas till andlig mognad, sann ödmjukhet och sedligt värde. I begynnelsen tror man, att berättelsen "Spögelser" skall vara af sådan beskaffenhet; men sedan man läst boken till slut, måste man hänföra den under en helt annan kategori inom klassen.
Agnete är prestdotter; hon har vid späd ålder mist sin mor och förlorar, då hon uppvuxit till qvinna, sin fader, som var en allvarlig och from själasörjare, men til följd af sitt nit för de lägre klassernas bästa var mindre väl anskrifven hos traktens adelsfamiljer, hvilka samt och synnerligen lefva ett utsväfvande lif, utsuga sina underhafvande och äro bekajade med ståndsfördomar. Fadren lemnade vid sitt frånfälle icke efter sig någon förmögenhet, och Agnete måste, på slägtingars inrådan, antaga en plats som sällskapsdam hos enkegrefvinnan paa Nörrekjærs gods; hon gör det visserligen mindre gerna, ty hon har "ett brännande hat till allt det stora och rika", men nöden tvingar henne att underordna sina demokratiska tycken under behofvet att lefva. Grefvinnan, som är enka, har nyligen erfarit en stor sorg, ty hennes äldste son, familjens hopp, har omkommit genom ett fall från en häst; den yngre sonen, som ännu lefver, åtnjuter icke hennes bevågenhet, ty han är "besynnerlig", och hans besynnerlighet tyckes bestå deri, att han har liberale idéer och, på grund af detta åskådningssätt, alltid varit af sin omgifning tillbakasatt. Man har försummat honom, och han har, lifligt medveten om de oförrätter, man tillfogat honom, blifvit en menniskoskygg og häftig, oberäknelig och nyckfull enstöring, hvars vildhet stundom är af natur att ingifva allvarsamma farhågor. På ensliga vandringar sammanträffa Agnete och den unge grefven; de blifva naturligen förälskade i hvarandra, och allt tyckes arta sig efter deras önskan. Men Agnete, som upptäcker, at grefven stått i ett brottsligt förhållande till en bondflicka i trakten, besluter, gripen af förklarlig sorg öfver denna upptäckt, att lemna sin plats på slottet och fly en närhet, som kunde vara farlig. Hon visste icke, då hon fattade detta beslut, att den brottsliga förbindelsen just var på väg att brytas, att den tillkommit mera på grund af grefvens svaghet för en djerf förförerska än af ond vilja och egoism samt att grefven, under inflytande af kärleken till Agnete sjelf, höll på att blifva en annan och bättre menniska. Då hon sväfvade i okunnighet om särskildt de två förstnämnda sakerna, var det ju icke underligt, att hon ville draga sig undan en man, som hon ej kunde högakta, och hittills har i berättelsen förloppet varit ganska rimligt. Men förhållandena utveckla sig nu på ett brådstörtadt och föga sannolikt vis. Just då Agnete anträder sin afresa från slottet, får hon höra, att grefven blifvit vild och slagit sin jägare ofärdig; då Agnete erhåller denna glädjande underrättelse, beslutar hon att tillhöra den unge slagskämpen, glömmer alldeles hela förhållandet med bondflickan, faller i armarne på grefven, som irrar omkring i skog og hed, och rymmer från skogen med honom omedelbart – huru i all verlden hafva de hunnit anskaffa resekreditiv? – till Sevilla, der de, utan att hafva blifvit vigda, lefva som man och hustru. Man tycker annars, att den demokratiska Agnete borde hafva blifvit ytterligare förbittrad på grefven, sedan hon fått höra, att han misshandlat en "tjenande broder"; men hans handlingssätt tyckes alldeles tvärt om hafva berört henne på det angenämaste. Allting är i denna upplösning besynnerligt, och icke minst underbart är, att enkegrefvinnan, som skildrats såsom så fördomsfull, i bref till Spanien gifver tillkänna, att hon är mycket belåten med partiet, samt inskränker sig till den mycket förståndiga önskningen, att de unga måtte gifva kyrklig helgd åt förbundet. Agnete har emellertid utvecklat sig till en fri qvinna, den fria kärleken är henne nog, och om hon någon gång tycker sig höra förebråelser af sin aflidne fader, den stränge prestmannen, så förjagas dessa dumma tankar snart af hennes älskares kyss. "Det var, som om fadrens skugga icke trifdes bland söderns ljus och blommor, och den var nu för alltid nedmanad i grafven".
Utvecklingen är ju egendomlig. Men den är kanske typisk för ett litterärt vensterpartis och för "Européernas" sätt att betrakta etiska frågor. En allvarlig prest har gifvit sin dotter en kristlig uppfostran, han har hållit henne från synd och skam, han har visat henne det säkraste stöd, menniskan här på jorden eger i kampen mot det onda. Ack, allt detta var välment, men "borneradt", och Agnete uppfyller sin bestämmelse just genom att synda; den fria kärleken, det "vilda äktenskapet" är just det, som utbildar henne till myndighet och sann sjelfständighet; samvetsförebråelserna nedmanas, med fadrens skugga, i grafven, och hon är belåten med sin vanära. Förstån I än eller hvad? Sådant är de moderna "guvernantromanernas" ädla syfte; viljen I sätta dem i händerna på edra döttrar? Ja, det kan nog hända, att unga flickor komma att läsa denna bok, och det vore ju mindre underligt, ty Pontoppidans "Spögelser" har i en del tidningar ganska högt lofprisats, och det fins nog äfven i Sverige blad, som ingalunda skulle tveka att anbefalla arbetet. Så mycket nödvändigare är då, att ett ord till varning förspörjes. Det varningsordet må lyda: tagen eder till vara för dessa "Spögelser", hvilka, låt vara att bokens titel afser s.k. föråldrade fördomar, göra skäl for namnet, ithy att de under masken af humanitet, frihet och kärlek gömma grafrost, förruttnelse och dödskallar. Ett enda glädjeämne finnes i all denna obehaglighet; detta glädjeämne är den omständigheten att boken är – föga underhållande.
C.D.W.
