Axel Lundegård til Henrik Pontoppidan
Sendt fra Varberg. 20. juli 1924
tro för all del inte att vi vänta er hit
Varberg 20 Juli 1924.
Min käre gamle vän,
tack för ditt brev. Men du är nog densamme, som i ungdomsåren. För när E.B. på hin tid sade om dig, att du alltid "dukkede op" mente han också att du aldrig kom, när han kallade på dig! Det är alltså på alla vis klokast att inte vänta dig hit. Men några vanföreställningar, som komma till synes i ditt brev, vill jag ändå bortförklara. T.ex. den, att ingen av oss kunde få glädje av samvaron här. Det förhåller sig nämligen så, att både min hustru och jag skulle ha glädje av att sitta och titta på din fru och dig! Och vad det beträffar att leva i fullständig ro – så tror jag just att vi kunde skaffa dig en om inte fullständig, så i varje fall rätt välgörande ro här genom att, jämte din hustru, inhägna dig. Att du inte skulle behöva öppna din mun för fåfängligt tal, är ju självklart. Men jag skulle naturligtvis också försöka få min mun att passe din munkorg. Ja, jag skulle bite tänderna samman kring var lustighet, som kunde få din käkled ur gängorna.
Så vad det beträffar, är ingen fara. En annan sak är, att – – Men innan jag vågar mig fram med det, måste jag berätta om Gunnar Wennerbergs1 barn. De fostrades efter gamla stilen, stodo alltid som tände ljus inför sina föräldra, men njöto, i motsats till andra barn, fullständig yttrendafrihet. Enda vilkoret var, att de började allt vad de hade att säga med orden: "Jag i min enfald tycker – –"
Jag i min enfald tycker, att du inte skulle låta föreställningen om din fullständiga invaliditet ålägga dig vad som på militärspråket kallas arrest på egna rum. Ingen förstår bättre än jag hur svårt det är att skiljas från sitt hem och sin dagliga komfort. Men man måste ut och lufta på sig ibland. Overgaden neden Vandet är ingen vattenkuranstalt, och jag föreställer mig att du skulle 2 ha gott av de ljuvliga varma baden med tånggnidning, som serveras här. Det är Kattegatts vatten och tång. Och så luftanbytet. – För min del känner jag mig föryngrad av allt detta.
Men vi vänta dig inte hit, tro aldrig det. Därför bryr jag mig inte om att inlåta mig i endskildheten, som t.ex. kostnadsfrågan. Jag nämner bara i förbigående, att lämplig bostad skulle kunna skaffas från 1 Augusti.
Om jag skall vara fullständigt uppriktig, som man väl bör vara mot en ungdomsvän, så får jag bekänna, att jag haft ännu mer vittgående förhoppningar knuten till vår samvaro här. Jag har tänkt att vi skulle fara härifrån samman till Voxenkollen och stanna en månad hos Anne Kure! I Norge skulle ju både du med din danske krone och jag med min svenska bli små Nabober. Jag skulle arbeta där som här, vi skulle vara fullständigt fria från varandra hele förmiddagen, men var eftermiddag skulle min hustru och jag ha frihet att titta på din fru och dig. [indskudt parentes:] (Också det kan inskränkas till två gånger i veckan!)
Tro nu för all del inte, att jag väntar, du skall känne dig på minste vis tilltalad av mina fantasiutsvävningar. Jag har skrinlagt alla förhoppninger om att vi någonsin kunna verkliggöra vår gamla plan här på jorden. Och efteråt får du väl, som Nobelpristagare, dväljas inom en särskild avskrankning på de elyseiska fälten – dit Daniel Fallström och jag få nöja oss med att kasta förstulna blickar. – –
Författerstugan är, som du skriver, rödmålad med vita fönsterramar. Men så idylliskt går det ändå inte till, att vi sitta i tamburen och äta frukost och dricka ramlösa. Nej, vi äta alle mål i societetsrestauranten och där skulle jag nog kunne ställa om att vi finge vårt eget bord, om – – Nej, det är sannt, det är omöjligt!
Min hustru kom i förgår. Hon trivs redan och hälsar hjärtligt fru Pontoppidan och dig. Hon skulle bli mycket glad om – – Men nej, tro för all del inte att vi vänta er hit, tro snarare att det skulle vara en glad överraskning om – – nej!
Din tillgivne
Axel Lundegård
