Axel Lundegård til Henrik Pontoppidan
Sendt fra Råsunda. 15. marts 1923
Isbjørnen til Strindberg
Råsunda 15 Mars 1923.
Käre gamle vän,
tack för ditt brev. Det gör oss ont att din fru varit sjuk i vinter och att du själv haft en dårlig arbetstid. Jag vet tillräckligt om vad sådant vill säga, för att av hjärtat förstå dig. Min hustru har också just denna vinter varit mycket nedsatt till krafterna. Själv har jag visserligen varit någonlunda kry och kommit i gång med det arbete, jag så länge drömt om att få göra, men det går långsamt, långsamt – och dagarna flyga förbi.
I dag lyser solen som var våren i luften och med ditt brev vid sidan av mig på skrivbordet och minnet av vår samvaro förra året frestas jag att bygga luftslott. Om vi nu, då det knappast längre kan bli tal om att bo utomlands skulle förenkla vår gamla plan om ett gemensamt vinteruppehåll utomlands, till ett gemensamt sommaruppehåll inomlands, antingen i Danmark, Sverige eller Norge!
Planens enskildheter finge naturligtvis bero på omständigheterna – idealet vore kanske att båda fruarna finge vila från hushållsbestyr och att Ni hade en större stuga, med gästrum för era barn, och vi en mindre utan gästrum. Lägen skulle då vara att fruarne hadde all den glädje de kunde ha av varandra och av oss och vice versa – utan att dette medförde någon ökning av Martes-bekymren. Och att vi finge sitte var på sin Hale och arbete så länge vi orkade och sedan ha all den glädje och uppmuntran ur varandras och våra fruars sällskap, som kunde fås.
Nu svarar du kanske, leende: "Ja, och över denna idyll skulle en evigt blå himmel välva sig och solen stråla var dag och näktergalarne sjunga var morgon och kväll. Och jag medger gärna, att idealplanen för att kunna verkliggöras måste ha en bred marginal för oförutsedde händelser. Men vi har ju kamperat samman förr 2 under någotsånär liknande förhållanden och våra fruar tyckas trives samman. Om vi stryka näktergalarna från programmet och den evigt blåa himmelen, kunde det kanske vara värt att fundera på saken!
Det gläder mig höra att du brottas med et ämne som gång på gång överväldigar dig. Det betyder ju nämligen raka motsatsen till att du är gammal. För att ge sig i kast med en stor uppgift måste man ha en grundfond av den själens ungdom, som är förutsättning för allt skapande. Men även med hela grundfonden i behåll kan man ha en dålig arbetsvinter. Vad mer? Man får ställa slutförandet på längre sikt och hoppas att våren och sommaren skall ge bättre arbetsresultat. Det är bara i 20-års-aldern man kan skape ett mästerverk på 48 timmar – och finna sig vara en berömd man, när man vaknar. –
Jag får slå mig till tåls med utsikten att få igen "Muld" och "Det forjættede Land" när de båda böckerna nästa gång utkomma i en anständig upplaga – vilket din förläggare enligt min mening snarast möjligt borde ombesörja. "De Dødes Rige" gläder jag mig åt att få. Så har jag alla dina böcker i originalupplagorna – utom de två som en vänlig literaturvän stulit. "Isbjörnen" har också frånhänts mig – men jag har köpt ett annat ex. i stället – med Strindbergs namnteckning och din tillägnan. –
Låt oss hoppas att vistelsen på rekreationshemmet skall återskänka fru Henrik Pontoppidan hälsa och krafter. Hälsa henne så hjärtligt från oss båda och säg att sjukdom och kraftlöshet hindrat min hustru att besvara det mycket vänliga brev, hon fick vid årskiftet. Men hon hoppas snart få kraft att skriva.
Tag för egen del en varm hälsning från min hustru och ett handslag från din tillgivne
Axel Lundegård
