Axel Lundegård til Henrik Pontoppidan
Sendt fra Råsunda. 31. december 1922

att på något vis göra rätt för sig

Råsunda Nyårsafton 1922

Käre gamle vän,

Jag har uppskjutit dag från dag att tacka dig för ditt Novemberbrev. Och nu har jag till på köpet att framföra min hustrus tack till din fru för ett mycket älskvärt och kärkommit julbrev. Jag överlämnar i min ordning denna omsorg åt dig. Du behöver ingenting säga, bara kyssa din hustrus hand.

Jo, du kan för resten säga, att det framtidsperspektiv hon håller för våra ögon, nämligen ett gemensamt sommarhus nästan tycks oss altför vackert at kunna förverkliga. Vilket inte hindrar, att vår inbillning leker med det. Och vem vet? Kanske skulle vi kunna arbete var för sig som den tiden vi voro unga, i Motala, och sedan ha glädje av varandras sällskap vid ett bridgeparti? Eller en promenad i litet saktere mak än förr i världen? Kanske skulle vi på det viset kunna drömma oss vår ungdom tillbaka? Den oundgängliga förutsättningen: att våra fruer trivas samman, tycks ju finnas. (Hurra!)

Vad som är säkert är att när vi tänka tillbaka på den gången samman framstår besöket på Bredhöj i det varmeste solljus. Det är sannt att Väderns herre gjorde sitt. Men också husets herre! Och därmed menar jag den enhet av två som heter Henrik Pontoppidans, på svenska. Observera s'et på slutet. Det är en liten bokstav, som betyder mycket. Och på grunn av det israelitiska inslaget i din stamtavle1, är frågan om inte bokstäverna ska läses från höger til vänster, som hebräiska!

"Vi har i Tankerne ofte takket jer – –"

Min hustru har legat till sängs hela helgen, förkylning eller influenza, i dag är hon uppe, men hon har så litet krafter. Och när en människa är nedsatt till krafterna, kravla alla små åkommor fram och göra sig viktiga – – (Sens moral: för att få vara i fred, måste man laga, att man har krafter.)

2 För min del börjar jag få igen litet muskulatur och hoppas kunna göra min hustru sådan små tjänster, som hon gjorde mig under den värsta sjukdomstiden då jag var för svag att dra upp min klokka. Ja, jag hoppas så småningom få henne själv till krafter igen. Enligt Coué's system2 är det att säga sig själv var kväll: "För var dag som går, blir det bättre och bättre för oss i alla avseanden."

Du har rätt i allt vad du säger om hur svårt det är att börja arbeta igen, när man varit ur leken så länge som jag. Har man då till på köpet gått igenom en själekris, som gör att man ser med andra ögon på mångt och mycket – ja, då är det inte någon sinekur att syssla med dikt. Jag har dock börjat – krypa. Få se om jag kan lära mig gå. Springa blir det säkert aldrig längre tal om. Ihärdighet är det andliga fotkonstmedel, jag hoppas på.

Våra planer äro fullständigt knutna till mina arbetsmöjligheter. Också min hustru önskar ingenting högra, än att något blir gjort. Ett resultat att lägga teserna på. Bara känslan att på något vis göra rätt för sig vore ett himmelrike.

Men det krävs en tro som flyttar bärg för att kunna lyfta sig ur den dy, som allt för länge sugit sig fast vid mina ben och sökt dra mig ner i djupet. – –

Jeg gläder mig åt att få läsa din nya bok, när den kommer. Vore inte då tillfälet gunstigt att ge mig nya ex. av "Mull" och "det forjættede Land" i stället för dem man stulit från mig? Och "De Dödes Rige"?

Gott nytt år till din fru och dig från oss båda. Måtte den närmaste framtiden verkliggöra vår gamla dröm om: ett gemensamt uppehåll någonstans i världen. Min hustru är lika pigg på det som

din tillgivne
Axel Lundegård

 
[1] Pontoppidan må således have fortalt Lundegård at han var af jødisk afstamning. Påstanden blev tidligere fremført over for Vilh. Andersen, se det biografiske kapitel 3, s. 72, i hans bog om HP fra 1917. tilbage
[2] Coué's system: Émile Coué (1857-1926), fransk apoteker og psykolog, som mente at man ved at gentage en sætning med optimistisk indhold kunne påvirke underbevidstheden i positiv retning og dermed opnå en helsebringende effekt. Hans mest kendte sætning er den som Lundegård her citerer. Den blev i Sverige udødeliggjort i en revyvise: "Bättre och bättre dag för dag" (1923), en ørehænger som synges den dag i dag. tilbage