Ideell värnplikt
"Icke ensamt med makten af sina härar, också med makten af sin kultur häfdar ett folk sin rätt att vara till."
II.
Alfred Nobels stiftelse har ställt vårt folk bland de främsta af världens kulturbärande nationer. Genom vårt land skall nära en million francs årligen utdelas till världens förnämste vetenskapsmän, uppfinnare, diktare.
En stor heder, ett stort ansvar och – i goda händer – en mäktig häfstång för vår kultur.
Uppgiften, som i början tycktes outförbar på grund af testamentets sväfvande bestämmelser, har sedan lyckligt begränsats inom möjlighetens område af de olika institutioner, som åtagit sig prisutdelningen. Det litterära priset skall utdelas af Svenska akademien. Hvart år i december skall världens ögon riktas på den vittra areopagen.
Det är icke bekant, hvilka mått och steg akademien hittills vidtagit för att lyckligt lösa sin uppgift. Blott så mycket vet man, att akademien planerat ett Nobelinstitut, valt en styrelse och en direktör, upprättat ett bibliotek med en öfverbibliotekarie och två amanuenser, af hvilka en är kammarherre. Bibliotekets enda kända uppgift är att vara fullständigt som specialbibliotek; det vill säga, att all världens makulatur om möjligt skall samlas under Nobelinstitutets tak. Svenska akademiens samtlige ledamöter och bibliotekets sämtlige tjänstemän skulle icke på tio år hinna genomläsa hälften af dessa volymer. Och om under dessa tio år fullständighetsprincipen fortfarande vidhållits, skulle sådana störtsjöar af böcker ha öfversvämmat Svenska akademiens Nobelinstitut, att bibliotekarien och amanuenserna skulle få hämtas upp med dykare.
I sunda förnuftets namn frågar man sig: hvartill denna stora apparat, som redan lär ha kostat bortåt 100 000 kr.? Svenska akademien har nämligen redan på förhånd klokt begränsat sin uppgift: endast sådana arbeten kunna komma i betraktande, som af akademi, i de länder, där sådan eller liknande institution existerar, eller af professor i litteraturhistoria föreslagits till erhållande af pris.
Hvartill då detta märkliga bibliotek med böcker, som ingen kommer att läsa? Bättre skulle akademien utan tvifvel både ha rustat sig för sin uppgift och motsvarat testators syfte, om tio resestipendier på hvardera 6000 kr. afsattes af Nobelinstitutets fonder. Dessa stipendier borde ha fördelats bland tio litterärt kompetente personer, med skyldighet för innehafvarne: att under ett år bosätta sig i hvar sitt af världens viktigasta språkområden, träda i forbindelse med dess litterära institutioner och personligheter, göra sig förtroliga med dess litteraturer. På så sätt skulle Svenska akademien och dess Nobelinstitut ha utbildat en stab af kompetente och tillförlitlige fackmän (också i fjärran liggande lands, t. ex. Kinas och Japans litteraturer), hvilka sedermera, anställda vid Nobelinstitutet, uppmärksamt kunnat följa de litterära företeelserna hvar i sit språkområde, inköpa alla behöfliga böcker och årligen aflämna till Nobelinstitutet rapporter om kulturströmningarne i världen. Det behöfver icke påpekas, att vårt land därigenom, så småningom, skulle ha blifvit världens förnämsta litterära bildningscentrum, och att det på sådan grund upprättade Nobelbibliotek skulle ha fått verklig betydelse.
Men icke nog därmed: genom ett sådant förfarande skulle Svenska akademien ha gett den nordiska litteraturen ett mäktigt stöd. Ty dessa Nobelstiftelsens stipendiater skulle också ha bragt kunskap om vår kultur ut öfver världen.
Svenska akademien har föredragit att gå ur vägen för denna, som för så många andra kulturuppgifter. Däri har akademien endast följt de grundsatser, som tyckas ha varit bestämmande för hela dess verksamhet under de senaste årtiondena: ingen beröring med den litteratur, som lefvar; intet behof af de andliga krafter, som verka i vårt land; allt för akademien, intet för kulturen.
Slikt hämnar sig; och det kan icke förnekas, att Svenska akademien på sistone förlorat det mesta af sin prestige. Där är en grundton af bristande aktning i allt, som numera offentligen yttras om akademien. Uttrycket "den vittra areopagen" har fått en ironisk klang.
Orsaken ligger i öppen dag. Illa har det väl ofta stått till med det litterära elementet i de adertons krets – Tegnér säger i sina bref många kvicka sarkasmer om "blåriddarne" – men så illa som nu har det väl aldrig stått till. Tegnérs blåriddare voro dock i allmänhet sådane rikets herrar, som – fast de själfve skrefvo dåliga vers – erkände, att det skrefs bättre, och som i allmänhet hyste någon kärlek till vitterheten. I våra dagar äro blåriddarne endast svartriddare, och många af dem vidgå gärna, att de icke på tiotal år läst något alster af vår moderna litteratur. Detta vidgå de med en uppsyn, som om de därmed uttalade någonting förklenande för litteraturen.
Ingen förnekar, att Svenska akademien också i våra dagar rymmer både diktare och andra män, som varit och äro en prydnad för sitt land. Men i sin likgiltighet för allt, som lefver i nutiden, påminner akademien, kollektivbegreppet, om ett panoptikon: stelnadt vax, som en gång varit ljus.
Några automatiska rörelser, som årligen återkomma nästan på klockslag, skola väl visa, att den gamla ännu lefver; men ingen tror det.
Häri ligger nu verkligen en fara för akademiens existens. Och kan Svenska akademien icke längre häfda sin ställning som vårdarinna af vårt språk och vår kultur, må hon gärna dö af tvinsot eller konstituera sig som teologisk fakultet vid Stockholms högskola. Den dag som i dag är skulle den vittra areopagen knappast lämna något tomrum efter sig, och ingen af de diktare, som för utlandet representera den svenska litteraturen, skulle fälla någon saknadens tår på griften. På sin höjd skulle en och annan inbiten fantast beklaga, att en stor tanke åter blifvit förfuskad af de små människorna. Men sådant händer alla dagar, och det gamla Göta lejon vaknar icke för slikt.
Måhända kunde det ändå vara skäl att göra ett räddningsförsök. Akademiens pristäflingar ha under de sista åren endast intresserat skolungdom. De ämnen, som årligen uppgifvas, sväfva eljes så fjärran från allt som lefver och rör sig i vår tid. De locka icke andarne. Möjligen skulle det bli annorlunda, om den fördubblade guldmedaljen utfästes till pris för det bästa svaret på frågan: Huru skall Svenska akademien kunna omorganiseras för att bättre motsvara sin höge stiftares syfte?
I en sådan täflingsskrift skulle ingen författare djärfvas tala om Svenska akademien i den impertinenta ton, som under de sista åren vunnit ett slags häfd i pressen. Men å andra sidan skulle dock ingen författare kunna underlåta att beröra frågan: I hvad förhållande har Svenska akademien under de senaste årtiondena stått till den svenska litteraturen?
Axel Lundegård.
