Det är uppenbart att [Pontoppidan] från början känt sig solidarisk med många av genembrottets strävanden, också de rent konstnärliga. Som social realist, som kritiker av religionen och som idédebattör motsvarede han egentligen i högra grad än sina samtida de krav Georg Brandes en gång ställt på diktaren. Och efter J.P. Jacobsens död, Drachmanns och Gjellerups avfall, Bjørnsons sedlighedkampanj och Erik Skrams litterära tystnad blev han den som under de följande åren starkast gav uttryck åt några av de Brandeska huvudtakarna: den politiska frihetsidén, antiklerikalismen och den kulturella radikalismen.
Knut Ahnlund: Henrik Pontoppidan, 1956, s. 331. Citeret som støtte for egen teori af Elias Bredsdorff i Henrik Pontoppidan og Georg Brandes 1964, bd 2, s. ??