Axel Lundegård til Henrik Pontoppidan
Sendt fra Råsunda. 8. juni 1919

Nobelpristagare

Råsunda Pingstdagen 1919.

Min käre gamle vän,

jag har letat fram ditt senaste brev och finner det vara daterat 18/3. Du var då nyligen hemkommen från Rigshospitalet, där du tydligen utstått svåra plågor. Också din hustru hade varit sjuk. Allt sedan dess har jag gått havande med dethär brevet! Men jag ville vänta att skriva tills jag kunde göra dig ett förslag att råkas – och så har vintern gått! Du skall veta, det hör nu till min hustrus och mina älsklingsnöjen att planera några veckors sammanvara med din fru och dig. Och vi ha inte uppgivit hoppet! Därför skulle vi gärna vilja ha litet reda på era planer för hösten och vintern. Egentligen är du ju skyldig som Nobelpristagare att komma hitupp och visa dig. Det är ett vilkor, som ofta efterskänkes; men det finns. I varje fall skulle du som Nobelpristagare funnit alla pers. bekymmer undanröjda från din väg. Du behövde bara ha visat dig på svenska legationen för att allt vad du täckts önska skulle ha fallit dig till del. Och att vi med glädje skulle ha omhändertagit er båda i Stockholm, behöver jag inte säga. – Men nu är det för sent att tala därom. Min hustru och jag resa om en vecka till Norge, hun till Voxenkollen (Anne Kure) jag till Sandefjord; båda stadda på jakt efter lyckan (= hälsan). Men vi ha tänkt att vi framåt hösten kanske skulla göra en tur söderåt och kanske slå oss ner någon tid i Danmark för att få odla er.

Till hösten våga vi kanske hoppas att det ser litet fredligare ut i världen. Kanske du och din hustru då fara utomlands? För ögonblicket ser allt tröstlöst ut, trots den annalkande fredsängeln. Dessvärre – han kommer inte med den blida panna vi drömt om! Det är inte stor skillnad på fredsängeln och Mordängeln i våra dagar. Båda tyckas utså hat. Det är inte från änglarne, mänsklighetens frälsning en gång skall komma. 2 Det är från människorna. Det är våra barn, som ska mäja ängarne, där hatet en gång såddes och se till om inte grödan kan brukas till näring åt de goda makter inom oss, av vilka mänsklighetens fortbestånd beror. –

Den ömsesidiga hjälp som Nordens tre folk under krigsåren gett varandra står för mig som en av de mycket få ljuspunkterna i tidens mörker. Och inte minst det senaste utslaget av Nordisk sammanhållning: avslaget på segrarnes hennställen om hjälp att i nödfall med svält betvinga det svältande Tyskland. Jag önskar bara att inte lilla Schweiz fått förekomme oss med sitt väl motiverade nej.

Danmarks hållning i frågan om Sönder-Jylland har också väckt anklang överallt i den övriga Norden. Jag börjar tro att känslan för rätten är starkare hos våra folk än hos de flesta andra. I varje fall är den synpunkten föga beaktad utomlands, där den eljas kunde ha krav på att erkännas.

Er glädje över att åter få öppna famnen för de så länge i förtryck och förskingring levande bröderna söder om den med våld dragna gränsen, förstå vi också av hjärtat. Din vackra dikt likaledes. (En din landsmaninna, som värmts av den, låt den gå vidare till oss).

Lycko-Pers sista del tycks inte utkomma förr än till hösten. Vad Stockholms-kritiken haft att förmäla om de hittills utkomna två banden vet jag lika litet som du. Men det är av ingen vikt för dig. Vi har för närvarande ingen bokgranskare med någon myndighet. Mekaniseringen gör sig naturligtvis gällande också på det området. Männen som mäta och döma våra verk bli ständigt mindre till växten. I vardagslag behöva de ändå inte häva sig på tå. Det mesta som skrivs är underhållningsgods, som sikter på rotationspressen.

Min hustru har varit klen i vinter och jag är glad att hon snart får vila. Hon hälsar hjärtligt din fru och dig. Jag instämmer.

Din tillgivne
Axel Lundegård