Victoria Benedictsson til Otto Borchsenius
Sendt fra Hörby, Sverige. 6. februar 1886

Hörby d. 6 Feb. 86.

Herr Redaktör.

Tack för brefvet. Den omtalta skizzen kan jag ej lemna förr än strax efter den blifvit tryckt, ty jag har redan lofvat bort den till en Revy, och dess utgifvare tillåter ej dess offentliggörande innan Revyn utkommit.

Ja, jag tycker om uppriktiga vänner; ju hänsynslösare de säga mig sanningen, dess bättre tycker jag om dem, förutsatt att de vilja mig väl. Ni missuppfattar mig, om ni tror att jag är en krass materialist, men jag måste se mera på penningar än både Viktor Rydberg och fru Edgren. Rydberg har lön som professor samt dessutom sin hustrus förmögenhet, fru Edgren har utom sina egna stora 2 inkomster, att trygga sig till sin man, som har en inbringande plats, en god affärsställning och ingen familj att försörja. Under sådana omständigheter behöfver man icke ta det så noga, om man skulle få en eller annan småsak dåligt betald. Med mig är det annat: min man sitter i små omständigheter och har vid detta års början frånträdt en lönande befattning, han är sjelf en 63 års man, som behöfver hvila från arbete och han har 6 barn att dela sina inkomster med. Jag kan således icke påräkna ett öre annat än hvad jag sjelf kan förtjena, och Gud skall veta att det icke är mycket! Undra derför ej att den förebrående tonen i ert bref träffade mig som en orättvisa. Ni vet icke hur hårdt jag kämpar just emot ekonomiska bekymmer. Jag borde väl icke tala derom, men jag betraktar er nästan som en vän, och jag säger er att jag icke hör till det slags menniskor, som ge tappt för det första. Har jag af omständigheterna kastats ut på egen kraft, så skall jag också bruka näbb 3 och klor så länge jag kan.

Ni säger att "pengar icke är allt". Då jag ser på de orden, drager ett vemodigt leende öfver mitt ansigte. Käre, vet ni då icke hur mycket pengar är? Då skall jag säga er det. Pengar representera först och främst för mig den personliga friheten; om jag icke hade ett öre i min egen kassa, så skulle jag vara lika ohjelpligt fången, som om jag satt under lås och bom; om jag också grät ögonen ur mig, skulle ingen ge mig så mycket att jag kunde resa till närmaste stad en gång.

Pengar högra vidare för mig som helsa. Om jag hade råd att kosta på mig allt hvad läkarevården kan åstadkomma, då skulle jag ännu kunna bli frisk. Och jag går här som en stackars krympling!

Att icke förtjäna pengar är vidare för mig det samma som andlig död. Här ser man inga andra tidningar och böcker än man sjelf kan skaffa sig, och ni vet hur dyrt det är med böcker. Och jag tycker att jag icke kan lefva dem förutan.

4 För resten har ni rätt i hvad ni säger. Jag är icke heller för alltid liknöjd om hvad edra vänner säga om mig, det är endast för tillfället jag måste vara det, ty jag är icke i den sinnesstämning att jag kan skrifva några af mina raskaste och bästa bitar.

Till sist säger ni något, som är ett bedröfligt faktum: att den reaktionära pressen i Sverige som i Danmark kan betale mest. Och här är ett ämne som jag gerna skulle vilja afhandla utförligare med er, just derför att jag tror våra sympatier luta åt samma håll.

Jag kommer just nu från Stockholm, och nära bekant med en del af dess literära personligheter, har jag haft ganska godt tillfälle att se bakom kulisserna. Ni gör er icke en idé om hur stark reaktionen är. Den tilltar i styrka som en lavin, den begrafver allt annat; allt motstånd tycks rent af vanmäktigt. Det fins icke mer någon literär venster hos oss, den är alldeles uppslukad, sprängd, tillintetgjord af högertidningarne. Till och med Aftonbladet, som troddes skola bli en stödjepelare, har nu vändt sig. Alla 5 mera frisinnade författare äro utstrukna derur; Geijerstam ensam är quar, och derför har han endast att tacka sitt eget oförskräckta uppträdande, som i den afgörande stunden imponerade på redationen. Vi, frisinnade författare, ha icke ett enda organ, der vi kunna försvara oss mot alla smädelser och orättvisor. Och alle falla de öfver oss. Skandaltidningar, sådana som Budkaflen, tillfredsställa nu sin personliga hämdlust. Jag, som är slägting med redaktören, till min olycka, får nu min lön för jag vågat förnärma honom vid ett personligt samträffande.

Hvad nu mig personligen beträffar, så gör reaktionen mig mindre, derför att jag icke är polemiskt anlagd, och derför att jag icke vill bli tendensdiktare, men mina sympatier äro för de slagne. Det svider mig in i själen. Detta som menniska och frihetsvän mer än som författare. Ty som författare hör jag till intet parti. Jag är helt enkelt historie-förtäljare. Och jag kan uppträda i hvilket blad som helst.

G. af G. är praktisk, och det är icke jag, derför 6 har jag stält mig under hans vingars skugga. För resten är han allt annat än reaktionärt sinnad, en rask, friskhågad karl; jag tycker personligen mycket om honom. En treflig, duktig kamrat.

Men mitt bref har svält ut till alltför stor bredd, derför farväl. Det var sant: tack för tidningen, det är så snällt af er att då och då skicka mig något. Här lefver man alldeles som en ödemark.

Säg, nu förstår ni mig ju? Och nu är väl det vänskapliga förhållandet ej rubbadt?

Tillåt mig teckna mitt allra käraste namn:

Ernst Ahlgren.